Om att bemästra döden
Alltså – jag brottas verkligen med det här!
- Jag vill göra skitbra bilder.
- Bra bilder får mig att känna något.
- Att känna något är motsatsen till att inte känna något. Det är att leva. Det är motsatsen till att dö.
- Genom att måla det jag dras till – det som får mig att känna mig levande – löser jag mitt eget problem (om och om och om igen) med att dö.
- Bildskapandet är metoden, målandet är verktyget jag använder för att lösa problemet.
- Bilden är inte målet – bilden är dt som blir över när jag löser problemet med döden.
- Bilden, biprodukten, blir ett landmärke i det känslomässiga landskapet som visar vägen från döden till livet.
- Detta gör uppgiften – att måla – viktigt på ett mänskligt plan – det kan hjälpa andra till livet.
- Det kan vara så att den som kan sätta ut vägmärken på detta sätt, också har en moralisk skyldighet att göra det.
- Kompassen är att lyssna efter och välja det som får mig att känna mig levande. På alla plan – det stödjer processen! Bromsa förfallet!
- Det är ju fantastiskt! ”Du ska göra det du gillar!”
”DU SKA GÖRA DET DU GILLAR!”
DET GÄLLER ALLT! OAVSETT OM MAN MÅLAR ELLER INTE!
Ok. Jag är lite uppspelt här – det känns superpretto att skriva allt det här – jag är verkligen inte bra på att måla på det viset – men jag tror att det är det jag försökt göra och varför jag måste fortsätta. Varför jag känner att jag inte har något annat val än att fortsätta och varför jag skulle blir tokig om jag inte fortsatte – jag skulle då, på något sätt, dö.
Konstnären, en riktig konstnär (dvs inte jag) (än?) står på gränsen mellan livet och döden och visar vägen.
Kan det vara så?
Bromsa förfallet