Jag är en otålig människa och jag vill hinna mycket. Samtidigt uppskattar jag enormt att ha långa perioder där jag inte behöver passa några tider. Just nu funderar jag mycket på just tid. Tid är min mest begränsade resurs och bland det jag uppskattar mest att få av andra – när någon ger mig av sin tid känner jag mig uppskattad.
Det började som en övning för att se och lära mig hur ljuset ändrade sig över dagen och över året. Jag började ta en dag i månaden och måla av gaveln på huset utanför mitt fönster. Jag ville se hur bilden och min blick ändrades med tiden, om jag blev bättre? Efter ett par månader började tankarna på tid som ingrediens komma och jag började observera den i andra sammanhang. Matlagning. Relationer. Chiliodling. Det där växandet krävde tid. Nu vet jag inte om det handlar om växande eller tid.
Samtidigt tänker jag att tid är vägen till växandet och därför något som måste ingå, i lagom dos. Själva arbete är en form, men mellanrummet i tiden är minst lika viktigt som mellanrummet i bilden.